Livsstil och speciella behov

Att rida med diabetes

2009-02-20 11:28 #0 av: Maja

Har man diabetes är det inte bara att slänga sig upp i sadeln och ge sig ut. Det är mycket viktigt att man noga planerar vad som skulle kunna hända om man till exempel drabbas av lågt blodsocker när man är fast, mitt ute i skogen.

Jag fick diagnosen diabetes typ 1 när jag var 15 år gammal. Det blev lite av en chock, även om jag i stort sett var säker på att jag hade det redan innan läkaren hade ställt diagnosen.

- Hur skulle mitt liv bli?
- Kommer jag behöva ta sprutor varje dag, resten av livet?
- Hur ska det gå i skolan?

Men främst: Hur ska det gå med hästarna?

Mitt blodsocker kunde gå upp och ner lite hur som helst, jag kunde ha bra värden i ena sekunden, medan jag fick alldeles för lågt blodsocker i andra sekunden och skakade, kallsvettades, var yr och illamående. Vad skulle hända om det blev så när jag satt uppe på hästryggen?

Jag red vid den här tiden fortfarande på ridskola, vilket jag är mycket glad över. Hade jag inte gjort det hade det tagit betydligt längre tid för mig innan jag vågade rida igen. Min dåvarande ridlärare har tre söner varav två av dem har diabetes, likt hennes pappa hade. Hon visste precis hur det låg till, hur man hanterade sjukdomen och var ett stort stöd för mig i början.

Hon berättade även att det fanns ett fåtal andra elever på ridskolan som även dem hade diabetes. Det kändes genast mycket bättre. Klarade dem det så skulle jag också göra det!

Första gången jag drog på mig ridbyxorna var jag lite nervös faktiskt. Vad hände om jag skulle få en känning? Tänk om jag inte märkte av det utan bara ramlade av hästen för att jag skakade så mycket? Tankarna snurrade runt i huvudet men så fort jag kom till ridskolan tog min ridlärare emot mig och stöttade mig massor. Hon såg till så att allt kändes bra och det gjorde det faktiskt!

Jag fick ändra mina rutiner lite grann också. Innan jag hoppade upp på hästen skulle jag testa mitt blodsocker. Om jag låg under en viss nivå fick jag äta lite druvsocker och vänta ett tag innan jag hoppade upp. Jag tilldelades den stora, snälla, unga valacken och var lite nervös över vad som kunde hända med min sjukdom, men hans lugn smittade av sig på mig helt enkelt och det gick jättebra!

6,4 mmol/liter är ett bra värde!

Red i en timme och efteråt så var jag helt slut! När man rör på sig och motionerar så kan det sänka blodsockret och det var precis vad som hände mig den där första gången. När jag skulle kratsa hovarna efter lektionen så kände jag att jag var helt skakig i mina knän och händer. Testade blodsockret och visst var jag låg och fick ta mig några druvsockertabletter.

Efter några lektioner hade jag lärt mig att reglera mitt blodsocker och mina känningar kom ytterst sällan. Blev jag lite låg så hade jag med mig mitt druvsocker i fickan, fri tillgång till all frukt i foderrummet och ibland gick till och med ridläraren hem till sig och kom tillbaka med en ostsmörgås!

Nu har det gått tre och ett halvt år sedan jag fick diagnosen diabetes och det är inga som helst problem att rida idag. Jag har alltid med mig blodsockermätare, teststickor, druvsocker och insulinsprutor. I början var det lite läskigt att rida ut ensam, så det blev mycket korta turer, men jag vågade ta längre och längre turer. Jag har alltid med mig min mobiltelefon, meddelar någon vilken väg jag planerar att rida och testar mig själv innan tur de flesta gångerna. Jag förvarar mina hjälpmedel och mediciner i en magväska och det går jättebra!

Så det går att rida (och leva ett helt normalt liv) med diabetes utan problem!

Mina hjälpmedel: Blodsockermätare, teststickor och nål.

Vad som räknas som ett bra värde varierar från individ till individ, men man bör ligga mellan 3,5-10,00 mmol/liter. Min mätare ger mig ett tydligt resultat efter endast fem sekunder.

FRÅGA GÄRNA OM NI UNDRAR ANDRA SAKER OM SJUKDOMEN OCH RIDNING ELLER OM DIABETES I ALLMÄNHET SÅ SKA JAG BESVARA DEM SÅ GOTT JAG KAN! :)

Anmäl
2009-02-20 14:09 #1 av: Lorita

Tack för att du ville skriva här och ge stöd åt andra att våga lite mer, trots diabetes Skrattande

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




Anmäl
2009-02-20 19:03 #2 av: Maja

Det gör jag så gärna! =)

Även om det kändes läskigt i början så kan jag ju vara ute två timmar i skogen, ensam med hästen utan att vara orolig! :)

Anmäl
2009-02-20 20:18 #3 av: Lorita

#2 vad skönt, jag har reumatism och jag kan förstår känslan när man vågar tillbaka till ett vanligt liv. Det var hästen även för mig så fick mig att kämpa

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.