Livsstil och speciella behov

Källan bakom...

2008-06-23 15:34 #0 av: Eleri-Twinkle

(Forts. på min artikel "Inte på en måndag") Hur nystar man upp ett nystan som tycks ha flera trådändar? Att titta förbi symptomen, i mitt fall övervikten och börja leta efter orsaken till den, det var/är svårare minsann. Jag hittar inte en enda källa, jag hittar en kombination av flera. Jag tog mig tillbaka till barndomen en stund, försökte minnas hur det var då...

Jag växte inte upp i en överviktig familj, utan i en högst normalviktig och kost-sund familj. Däremot blev jag inte direkt av med bebishullet, utan blev en liten knubbis istället. Faktum är att förutom att mina föräldrar *hade ett visst tänk, dvs "Att inte gå från bordet förrän man ätit upp all mat på talltiken", så vet jag inte hur min övervikt "kom till". Jag måste helt enkelt fråga dom och se om dom kan komma ihåg hur det blev som det blev.
Uppväxten vid sidan av familjelivet var tuff. Jag blev tidigt hårt mobbad för mitt utseende och alla vet att barn kan vara mycket grymma i sina ord och handlingar, innan de inser vidden av dem. Jag blev ett offer för detta. Jag utvecklade tidigt ett förakt mot min kropp och den jag var. Jag försökte till och med känna samhörighet med de som mobbade mig, genom att börja "hålla med dem", allt för att distansera mig från min kropp. Mina föräldrar var lyckligt ovetandes om min olycka, som så många andra barn dolde jag mobbingen väl och än mer de såren den skapade inom mig. En av de mörkaste ögonblicken jag upplevt i samband med min övervikt, var den dagen då jag 16 år gammal misshandlades av en tjej i parallelklassen. Hon hade effektivt mobbat mig för mitt utseende, genom hela högstadiet och den dagen jag vågade säga i från, såg hon rött och gick in för att slå mig gul och blå. Tack och lov skedde misshandeln inför två klasser på en gympalektion, så hon hann inte slå sönder mig, men det otäckaste var nog ändå efteråt, då en av mina klasskompisar viskade i mitt öra att hon önskade att det varit "hon som slagit mig" och jag automatiskt svarade; "Det gör inget, jag hade också känt så om jag var du". Så långt hade mitt självförakt tagit sig, att jag inte reagerade på mitt svar som något onaturligt utan en ren självklarhet. Jag minns dagar ensam på mitt rum, där jag önskade mig hitta ett blixtlås på kroppen, så att jag kunde öppna den och "kliva ut". Min kropp hade blivit ett fängelse.

Vad hände sedan?

18 år gammal lyfte jag mina vingar och flyttade hemifrån. Nu så här i efterhand så har jag verkligen insett hur dåligt rustad jag var inför livet. Jag hade helt plötsligt inga regler att följa och friheten blev mig övermäktig. Jag visste inte hur man tog hand om sig själv på bästa sätt och vältrade mig i det plötsliga överflödet av frihet. Jag kunde äta vad som helst, när som helst och hur mycket som helst och ingen kunde "hindra mig". Maten blev en tröst, en vän, en ovän, ett "måste", ett beroende, en drog, ett helvete. Lika underbar som den var att frossa i, lika smärtsam blev den väl den hamnade i magen stunden senare. Det var onekligen ett bitterljuvt förhållande. Men jag var maktlös inför att sluta missbruka, ätstörningen var ett faktum. Den skulle följa mig hand i hand genom destruktiva förhållande med fel partners, genom ensamma stunder av ångest, genom alla de stunder jag ansåg mig vara värd att belönas med mat...med andra ord, JÄMT!

Från hetsätning till anorexi-tankar...

Dessvärre blev det så. Min viktminskning började på ett bra sätt, fortsatte på ett bra sätt, men avslutades i en mindre katastrof. Väl nere på 53-54 kg så blev det en farlig kick att vara smal och framför allt hålla sig där. Svältdieten blev min nya vän. Den lockade med synliga revben, utstående höftben, benknotor och kläder som fladdrade i storlek 36. Räddningen blev en liten, STOR människa som föddes den 28 april 2005. I samma stund jag fick veta att jag var gravid, handlade allt om att mitt barn skulle må bra och få den bästa möjliga start i livet. Min son räddade mig från svälten. Jag försökte mer än någonsin att bli frisk från mina ätstörningar, ytterst mån om att mitt missbruk inte skulle gå ut över min familj.


Hur är det idag?

Jo precis som jag skrev i min första artikel, så har förnuftet hunnit ifatt och framför allt mina år av att vara "smal". Jag har fått ett bättre förhållande till mat och vad jag ska stoppa i mig, men och detta är ett stort men, jag har fortfarande återfall då jag hetsäter. Så sjukdomen, beroendet är kvar mer eller mindre periodvis. Jag skulle kunna välja att bli bitter och se det som ett misslyckande (pms dagar kanske jag till och med ser det så) men jag försöker att se att återfallen är där för att lära mig något och börja bli starkare än deras "drift".Jag blir inte starkare utan prövning...

VIKTigt...

Är att jag har kommit fram till att sluta väga mig. Jag vill inte att fokus ska ligga på siffrorna på en display. Jag har valt att lyssna till dagskänslan och känna efter hur pass kläderna passar. Man kan säga att det sistnämnda har lett mig dit jag är just i dag. Nu sitter kläderna inte bekvämt och jag vill inte köpa en större storlek, jag vill helt enkelt hitta bäst sätt till att få dem att kännas bra igen.
En annan insikt är att jag vill fylla mitt liv med tankar om andra saker än mat. Inte längre fundera på vad jag vill äta, när jag kan äta, eller hur mycket jag vill äta, så mycket som jag gör nu. Jag vill normaliseras...när det gäller maten.


Hjälpverktyg...

Min kärlek för grönsaker och frukt, min kunskap hur förödande socker i de flesta former är för mig. Mina motionsplaner med min kompis och denna artikel-dagbok.

Dagens fråga?

Vad är det för "inre tomrum" jag tenderar att fylla med mat?

*Kram på er*

 


*Ett tänk som "ångras" idag.

 

Av: Eleri_Twinkle

Datum för publicering

  • 2008-06-23
Anmäl
2008-06-23 15:54 #1 av: skruttan31

älskade vän,, inte ett öga var torrt,, känner så med dig,, med de du gått igenom,, o i den fasen du är i dag,, Önskar dig all framgång med det du vill nå,, de är DU värd,,  kramar,,

Anmäl
2008-06-24 14:42 #2 av: Mist

Men vännen... Hmm när jag hade en kille när jag var yngre kallade han mig fetknopp och jag rasade i vikt för att nehaga denna apa
lades in på sjukhus och fick tvångsmatas ( men jag älskade mat ) och gör det ännu , men jag vägde som sagt  60 kg när han satte igång och gick ner till 38 kg och var i behöv att komma in på sjukan som sagt . Min mor drog mig där i från och jag träffade min stora tös pappa och även där blev matvanorna knas och jag började göra feta såser mm och gick upp i vikt i massor . Det tog slut mellan oss och jag träffade Mattias ( har vart ett par i 9 år nu )
men ialf så har jag försökt att gå ner , men blev gravid igen och nu har jag ett jävla sug efter socker eller liknande ...men jag har gått ner 9.5 kg på 3½ - 4 månader med hjälp av doktorn då .

Men alltså jag kämpar och kämpar , när hag haft slyt med vikt och mat mm OCH sen får ett sådant där ap-syndar frosseri
får jag sådan ångest så jag skulle lätt komma in i samma mönster som förr , spy upp allt och sitta och gråta .

Så nu när Mattias vart borta på sina resor med jobb och festivaler har det vart mer en bara nyttig mat här... EN jävla massa frosseri på godis , chips , dipp pizza...


Varför gör jag det här för ?
Behov , tröst JAG vet inte vad det är...

Men vi kan stötta varandra , jag behöver en hand ibland som hjälper mig upp ...

* love ya gumman * // Mist

Anmäl
2008-06-24 14:42 #3 av: Mist

Förlåt , jag skulle ju skriva att jag ej läst dina andra inlägg ännu...men ska göra det :)

Anmäl
2008-06-24 14:51 #4 av: drutten53

men gummasan..blir tårögd att läsa om dig...känner så väl igen detta...själv har jag vägt en gång i tiden för 27 år sen 107 kg..men har ätstörning oxå..på tre månader rasa jag till 58 kg..men min underbara barn skvallra för mina föräldrar...så dom tog hem mig...var tvungen att äta hos dom..fick sen aldrig besöka toan..som jag ville då efter maten....gick sakta upp i vikt...men just nu har den hamnat lite för långt upp..så nu måste några  kg bort..för att jag ska må bra..men ska förlja dina inlägg..se om jag får någon spark där bak..men vännen min var rädd om dig..kram

Anmäl
2008-06-24 16:59 #5 av: Eleri-Twinkle

#2 Goa vän, ja då är vi i samma sits du och jag, så självklart ska vi stötta varandra*krama* och 9.5kg är kanonbra ju!!!!

#4Kära Annie, precis som Mist här ovan så får vi peppa och stötta varandra*Kramar ooooom* Drömmen i mitt fall är att få ett mer normalt förhållande till mat, kunna njuta av allt men med måtta:-) just nu har jag svårt att "sluta i tid".

KRAAAAAAAAAAAAAAMMMMMMMAAAAAAA

Anmäl
2008-06-24 18:41 #6 av: Jane-Lyzell

Känner med dig och känner igen mycket Eleri- detta klarar duKyss

Kram Jane

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2008-06-24 19:21 #7 av: drutten53

klart vi får stötta varandra..men när maten smakar så bra..för det mesta så äter jag med ögonen...blir proppmätt..sen några minuter efter är det dax att besöka toan..och ropa på ULRIK...men idag så sa jag till mig själv vid matbordet..visst jag kan äta mer..men vi ha denna goa mat kvar..så jag reste mig från bordet sköljde av tallriken..och sälde mig oxå diska istället...det är jag glad över att jag gjorde så..för nu känner jag att jag är MÄTT...sänder även en JÄTTTTTTTTEKRAMMMMM till dig vännen

Anmäl
2008-06-24 20:04 #8 av: Mist

Vi ska nog klara av det här vännen :)
Vi är starka och vi har ju varandra :)

* looove ya *

Anmäl
2008-06-24 21:41 #9 av: Eleri-Twinkle

#6,7,8

*GRUPPKRAM O PEPP*!!!!!!!!!!!!Kyss

Anmäl
2008-06-24 23:45 #10 av: drutten53

PEPPPPPP PEPPPPP ju fler vi är tillsamman ju gladare vi blir..om allt går sin gång nu denna vecka eller nästa..så har jag en sak jag ska göra då...men det beror på hur det tars sig....men HOPPAS HOPPAS..berättar mer sen när allt är fixat o klart...kvällskram till er peppisar

Anmäl
2008-06-25 13:53 #11 av: Eleri-Twinkle

*ååå spännande Annie, hoppas det går bra!!!!*

Anmäl
2008-06-25 14:53 #12 av: drutten53

man får ge sig attans på att det går...ALLT GÅR OM MAN BARA VILL....sommarkram till dig..solen skinner...sänder all min värme till dig o lillens händer...och en gullig bild

Anmäl
2008-06-25 16:56 #13 av: Eleri-Twinkle

Du har rätt Annie*kramar på* Sol till dig o de dina=)

Anmäl
2010-12-01 23:36 #14 av: Mitralis

Hur ser det ut för dej idag?

Anmäl