Jag växte inte upp i en överviktig familj, utan i en högst normalviktig och kost-sund familj. Däremot blev jag inte direkt av med bebishullet, utan blev en liten knubbis istället. Faktum är att förutom att mina föräldrar *hade ett visst tänk, dvs "Att inte gå från bordet förrän man ätit upp all mat på talltiken", så vet jag inte hur min övervikt "kom till". Jag måste helt enkelt fråga dom och se om dom kan komma ihåg hur det blev som det blev.
Uppväxten vid sidan av familjelivet var tuff. Jag blev tidigt hårt mobbad för mitt utseende och alla vet att barn kan vara mycket grymma i sina ord och handlingar, innan de inser vidden av dem. Jag blev ett offer för detta. Jag utvecklade tidigt ett förakt mot min kropp och den jag var. Jag försökte till och med känna samhörighet med de som mobbade mig, genom att börja "hålla med dem", allt för att distansera mig från min kropp. Mina föräldrar var lyckligt ovetandes om min olycka, som så många andra barn dolde jag mobbingen väl och än mer de såren den skapade inom mig. En av de mörkaste ögonblicken jag upplevt i samband med min övervikt, var den dagen då jag 16 år gammal misshandlades av en tjej i parallelklassen. Hon hade effektivt mobbat mig för mitt utseende, genom hela högstadiet och den dagen jag vågade säga i från, såg hon rött och gick in för att slå mig gul och blå. Tack och lov skedde misshandeln inför två klasser på en gympalektion, så hon hann inte slå sönder mig, men det otäckaste var nog ändå efteråt, då en av mina klasskompisar viskade i mitt öra att hon önskade att det varit "hon som slagit mig" och jag automatiskt svarade; "Det gör inget, jag hade också känt så om jag var du". Så långt hade mitt självförakt tagit sig, att jag inte reagerade på mitt svar som något onaturligt utan en ren självklarhet. Jag minns dagar ensam på mitt rum, där jag önskade mig hitta ett blixtlås på kroppen, så att jag kunde öppna den och "kliva ut". Min kropp hade blivit ett fängelse.

Vad hände sedan?

18 år gammal lyfte jag mina vingar och flyttade hemifrån. Nu så här i efterhand så har jag verkligen insett hur dåligt rustad jag var inför livet. Jag hade helt plötsligt inga regler att följa och friheten blev mig övermäktig. Jag visste inte hur man tog hand om sig själv på bästa sätt och vältrade mig i det plötsliga överflödet av frihet. Jag kunde äta vad som helst, när som helst och hur mycket som helst och ingen kunde "hindra mig". Maten blev en tröst, en vän, en ovän, ett "måste", ett beroende, en drog, ett helvete. Lika underbar som den var att frossa i, lika smärtsam blev den väl den hamnade i magen stunden senare. Det var onekligen ett bitterljuvt förhållande. Men jag var maktlös inför att sluta missbruka, ätstörningen var ett faktum. Den skulle följa mig hand i hand genom destruktiva förhållande med fel partners, genom ensamma stunder av ångest, genom alla de stunder jag ansåg mig vara värd att belönas med mat…med andra ord, JÄMT!

Från hetsätning till anorexi-tankar…

Dessvärre blev det så. Min viktminskning började på ett bra sätt, fortsatte på ett bra sätt, men avslutades i en mindre katastrof. Väl nere på 53-54 kg så blev det en farlig kick att vara smal och framför allt hålla sig där. Svältdieten blev min nya vän. Den lockade med synliga revben, utstående höftben, benknotor och kläder som fladdrade i storlek 36. Räddningen blev en liten, STOR människa som föddes den 28 april 2005. I samma stund jag fick veta att jag var gravid, handlade allt om att mitt barn skulle må bra och få den bästa möjliga start i livet. Min son räddade mig från svälten. Jag försökte mer än någonsin att bli frisk från mina ätstörningar, ytterst mån om att mitt missbruk inte skulle gå ut över min familj.

Hur är det idag?

Jo precis som jag skrev i min första artikel, så har förnuftet hunnit ifatt och framför allt mina år av att vara "smal". Jag har fått ett bättre förhållande till mat och vad jag ska stoppa i mig, men och detta är ett stort men, jag har fortfarande återfall då jag hetsäter. Så sjukdomen, beroendet är kvar mer eller mindre periodvis. Jag skulle kunna välja att bli bitter och se det som ett misslyckande (pms dagar kanske jag till och med ser det så) men jag försöker att se att återfallen är där för att lära mig något och börja bli starkare än deras "drift".Jag blir inte starkare utan prövning…

VIKTigt…

Är att jag har kommit fram till att sluta väga mig. Jag vill inte att fokus ska ligga på siffrorna på en display. Jag har valt att lyssna till dagskänslan och känna efter hur pass kläderna passar. Man kan säga att det sistnämnda har lett mig dit jag är just i dag. Nu sitter kläderna inte bekvämt och jag vill inte köpa en större storlek, jag vill helt enkelt hitta bäst sätt till att få dem att kännas bra igen.
En annan insikt är att jag vill fylla mitt liv med tankar om andra saker än mat. Inte längre fundera på vad jag vill äta, när jag kan äta, eller hur mycket jag vill äta, så mycket som jag gör nu. Jag vill normaliseras…när det gäller maten.

Hjälpverktyg…

Min kärlek för grönsaker och frukt, min kunskap hur förödande socker i de flesta former är för mig. Mina motionsplaner med min kompis och denna artikel-dagbok.

Dagens fråga?

Vad är det för "inre tomrum" jag tenderar att fylla med mat?

*Kram på er*

*Ett tänk som "ångras" idag.

Av: Eleri_Twinkle

• [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('Eleri_Twinkle'))
• [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('Eleri_Twinkle', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

• 2008-06-23