Livsstil och speciella behov

Tajts ”puss-lårens” frälsning!

2008-07-29 22:18 #0 av: Eleri-Twinkle

Ja jag säger då det, tack gode gud för tajts. Mina lår är allt för pussvänliga med varandra var på dom tenderar att grovhångla om jag är utan tajts och går barbent*s* Men det var faktiskt inte det jag skulle skriva om, utan senaste kroppsliga och sinnliga arbetet.

 

Biverkning...

Jag har nu mer eller mindre insett att medicinen jag tar har en tråkig biverkning. Jag visste redan från början att det var en vanlig sådan, men hoppades att jag skulle slippa undan, så är dock inte fallet. Medicinen i sig ger viktökning och det verkligen känns att den mixtrar med ämnesomsättningen.
Så dags att "väga för och emot" (Vitsigt jag vet;-) I detta fallet är det enkelt, medicinen är nödvändig och den underlättar så pass mycket att jag kan hantera övervikten bättre. Snacka om sinnlig framgång*s*

 

Annars då...

Jo jag har minsann knatat på i värmen, men undantag för dessa senaste heta två dagar. I timme med stavar, tillsammans med personlige tränaren och familjen och i stort sett varje dag.
Kosten då, jo jag äter allsidigt med mycket grönt. Jag har mer och mer börjat lyssna till kroppen och stoppa i god tid, då kroppen signalerar att den är mätt. Självklart har det slunkit ner glass och ngt gott att sörpla på då och då, men jag har alltid gett gensvar i form av motion för att balansera upp detta.

 

Flåset...

Jo jag tycker att jag klarar skogsbackarna bättre och bättre nu. Jag kan hänga med i min tränares älgakliv och jag klara nästan av att prata lika mycket som han i uppförsbackarna;-)

Svåra stunder...

Jo de finns allt. Speciellt när de jag älskar och tycker om beskriver sig som flodhästar eller feta och jag vet att de är mer eller mindre smala. Självklart har de rätt till sina känslor men det är ack för lätt att börja jämföra sig och må skit på grund av det. Min mamma lyckades dock sätta guldkant på mina tankar genom att peppa mig att jag duger som jag är och att det faktiskt är vida känt att min medicin gör sitt till vikten. I bland önskar jag bara att jag kunde ha en synlig skylt ovanför mitt huvud som berättade det, OM någon ens skulle klura varför jag inte är lika knotig som förut. Jag vet fortfarande som sagt, inte varför detta spelar så stor roll...men det liksom gör detta bara...

 

Klapp på axeln...

För att jag alltid kämpar mot ljuset!

 

Kram på er!

 

 

 

 

Av: Eleri_Twinkle

Datum för publicering

  • 2008-07-29
Anmäl
2008-07-30 11:29 #1 av: Lorita

Lika gripande, denna gången med. Underbar läsning, och skylten med texten, "har ätit cortison" skulle jag vilja ha. Det var som ett "varsegod här får du tio kilo extra"

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




Anmäl
2008-08-05 21:57 #2 av: Eleri-Twinkle

Tack Lorita=)

Ja visst är det frustrerande. Allt för många stunder vill jag tända min "neon-skylt" för att slippa berätta, eller KÄNNA att jag behöver berätta. Men, men...jag ska försöka komma över detta "tänk" oxå, för huvudsaken är ju faktiskt att medicinen hjälper och gör gott i första hand:-)

KRAM

Anmäl
2008-08-05 22:03 #3 av: Hoppfull

Kanske kommer jag nu med konstiga tankar... men egentligen varför är det så viktigt att "ha ryggen fri"?? Att andra fattar att man gör sitt bästa, att man äter sunt och att man tränar och ändå har svårt med vikten... det är väl mina egna tankar som känner det behovet eller?

Jag har aldrig varit smal... jag har aldrig ätit mycket, jag har aldrig ätit fett, godis eller kakor... jag har alltid tränat MYCKET, men jag har aldrig varit smal... (jo jag är utredd av både läkare och dietist och ingen begriper något alls...).

Nu har jag bestämt mig för att sluta skämmas... trots att jag inte alls gillar min kropps storlek så gillar jag mig och vet nu att det beror inte på mina handlingar... så varför slå på mig själv och tycka att jag inte duger... för vem bryr sig egentligen :)

Anmäl
2008-08-05 22:06 #4 av: Eleri-Twinkle

#3 Men vet du, du har ju så rätt i allt du säger Hoppfull. Jag strävar efter att känna som du en dag, men här är min ena arkilleshäl...jag är liksom inte "där" än. Och varför bryr jag mig så mycket...huuu...jag vet inte:-P (anar dock gammal groll från min minnesbank från uppväxten)

KRAM

Anmäl
2008-08-05 22:14 #5 av: Hoppfull

Hihihi, jag är inte där än heller... beslutet finns och har kommit till mig under många långa och plågsamma år av självförakt... men jag orkar inte förakta mig själv längre... jag tar ihjäl mig själv på det sättet, en förändring var nödvändig... men det är en kamp... varje dag!!

Anmäl
2008-08-05 22:16 #6 av: Hoppfull

Kram tillbaka såklart!!!

Anmäl
2008-08-05 22:19 #7 av: Eleri-Twinkle

Åh Hoppfull, nu får du en bamsekram, jag kan sååå relatera till allt du säger. KRAM

Anmäl
2008-08-05 22:22 #8 av: Hoppfull

Jaa, vi är många som försökt förakta oss till döds... genom de mest sofistikerade metoder där både svält och hetsätning, extrem motion, kontroll av hela livet mm kan vara några av skötebarnen...

Jag har slutat med allt sådant och den ångest det gav mig inledningsvis går knappt att beskriva!! Den försöker fortfarande sticka upp trynet men idag kan jag faktiskt trycka tillbaka den, även om det tar kraft!

Bamsekram tillbaka till en själsfrände!!

Anmäl
2008-08-05 22:28 #9 av: Eleri-Twinkle

#8 Det ÄR en balansgång utan like att följa det förnuftet och (själen) egentligen behöver. "Allt" runtomkring oss är så fokuserat på det yttre att man mer eller mindre känner sig hjärntvättad:-P Men jag börjar känner mer som du, att jag inte vill det här längre. En stor anledning till att jag hänger ut hela mig här i artiklarna är ett försök att se mera "klart" på situationen och samtidigt berätta för den som känner sig ensam och kanske lite eländig att jag finns...att vi finns!!!! Vem vet vad en sund gemensam dialog kan hjälpa till med:-)

@---}-----

Anmäl
2008-08-05 22:52 #10 av: Hoppfull

Modigt tycker jag... jag är gärna med och pratar :)

Anmäl
2008-08-05 22:58 #11 av: Eleri-Twinkle

Du är sååå välkommen att husera här i mina artikeltrådar*ler*

KRAMA

Anmäl
2008-08-06 18:38 #12 av: Hoppfull

Tack tack!

Ja nog är det en knepig balans alltid, att hålla fokus på insidan istället för på utsidan. Men jag ser det nog lite som en övning precis som allt annat... det tar tid att lära sig nya saker och man snubblar och halkar och trillar och slår sig under resans gång :) Men med hårt arbete och en stark vilja kan man förändra beteenden... jag trodde faktiskt aldrig att jag ens skulle komma så långt som jag gjort hittills :)

Det är dessutom en lite otäck känsla att släppa sitt självförakt och sin skam, de har ju varit en del av mig och min personlighet och vem blir jag om jag inte tycker illa om mig själv längre? Och kanske ännu viktigare, FÅR man tycka om sig själv när man är tjock???? Är det tillåtet att vara nöjd med sig själv när man utgör allt annat än normen och idealet... det är frågor som tål sina modiga brottningsmatcher som jag ser det. För då kan man till och med skämmas över att man inte skäms längre... Obestämd 

Förutom detta förändrar det så mycket när man släpper fokus på kroppen, man kan ju utan tvekan lägga enorm energi på den men hur reagerar man/jag om jag helt slutar med det... Jag blev väldigt trött när jag slutade kämpa och slåss mot kroppen... det var som luften gick ur mig... så nu väntar jag tålmodigt på att något annat ska hända :) 

Kramar tebaks!

Anmäl
2008-08-07 15:33 #13 av: Eleri-Twinkle

Det är väldigt viktiga tankar du tar upp Hoppfull. Just det där med att man kan få "småpanik" av att släppa sitt självförakt. Man är ju så van vid att trampa på i just de där stigarna.
Att harmoni skulle kunna kännas konstigt ÄR konstigt, men likväl sant. Jag har lyckats uppnå stunder av acceptans, följt av harmoni och varje gång är det en ytterst märklig känsla men det går bättre för varje gång*ler*

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.