Lika gripande, denna gången med. Underbar läsning, och skylten med texten, "har ätit cortison" skulle jag vilja ha. Det var som ett "varsegod här får du tio kilo extra"

Tack Lorita=)

Ja visst är det frustrerande. Allt för många stunder vill jag tända min "neon-skylt" för att slippa berätta, eller KÄNNA att jag behöver berätta. Men, men…jag ska försöka komma över detta "tänk" oxå, för huvudsaken är ju faktiskt att medicinen hjälper och gör gott i första hand:-)

KRAM

Kanske kommer jag nu med konstiga tankar… men egentligen varför är det så viktigt att "ha ryggen fri"?? Att andra fattar att man gör sitt bästa, att man äter sunt och att man tränar och ändå har svårt med vikten… det är väl mina egna tankar som känner det behovet eller?

Jag har aldrig varit smal… jag har aldrig ätit mycket, jag har aldrig ätit fett, godis eller kakor… jag har alltid tränat MYCKET, men jag har aldrig varit smal… (jo jag är utredd av både läkare och dietist och ingen begriper något alls…).

Nu har jag bestämt mig för att sluta skämmas… trots att jag inte alls gillar min kropps storlek så gillar jag mig och vet nu att det beror inte på mina handlingar… så varför slå på mig själv och tycka att jag inte duger… för vem bryr sig egentligen :)

#3 Men vet du, du har ju så rätt i allt du säger Hoppfull. Jag strävar efter att känna som du en dag, men här är min ena arkilleshäl…jag är liksom inte "där" än. Och varför bryr jag mig så mycket…huuu…jag vet inte:-P (anar dock gammal groll från min minnesbank från uppväxten)

KRAM

Hihihi, jag är inte där än heller… beslutet finns och har kommit till mig under många långa och plågsamma år av självförakt… men jag orkar inte förakta mig själv längre… jag tar ihjäl mig själv på det sättet, en förändring var nödvändig… men det är en kamp… varje dag!!

Kram tillbaka såklart!!!

Åh Hoppfull, nu får du en bamsekram, jag kan sååå relatera till allt du säger. KRAM

Jaa, vi är många som försökt förakta oss till döds… genom de mest sofistikerade metoder där både svält och hetsätning, extrem motion, kontroll av hela livet mm kan vara några av skötebarnen…

Jag har slutat med allt sådant och den ångest det gav mig inledningsvis går knappt att beskriva!! Den försöker fortfarande sticka upp trynet men idag kan jag faktiskt trycka tillbaka den, även om det tar kraft!

Bamsekram tillbaka till en själsfrände!!

#8 Det ÄR en balansgång utan like att följa det förnuftet och (själen) egentligen behöver. "Allt" runtomkring oss är så fokuserat på det yttre att man mer eller mindre känner sig hjärntvättad:-P Men jag börjar känner mer som du, att jag inte vill det här längre. En stor anledning till att jag hänger ut hela mig här i artiklarna är ett försök att se mera "klart" på situationen och samtidigt berätta för den som känner sig ensam och kanske lite eländig att jag finns…att vi finns!!!! Vem vet vad en sund gemensam dialog kan hjälpa till med:-)

@---}-----

Modigt tycker jag… jag är gärna med och pratar :)

Du är sååå välkommen att husera här i mina artikeltrådar*ler*

KRAMA

Tack tack!

Ja nog är det en knepig balans alltid, att hålla fokus på insidan istället för på utsidan. Men jag ser det nog lite som en övning precis som allt annat… det tar tid att lära sig nya saker och man snubblar och halkar och trillar och slår sig under resans gång :) Men med hårt arbete och en stark vilja kan man förändra beteenden… jag trodde faktiskt aldrig att jag ens skulle komma så långt som jag gjort hittills :)

Det är dessutom en lite otäck känsla att släppa sitt självförakt och sin skam, de har ju varit en del av mig och min personlighet och vem blir jag om jag inte tycker illa om mig själv längre? Och kanske ännu viktigare, FÅR man tycka om sig själv när man är tjock???? Är det tillåtet att vara nöjd med sig själv när man utgör allt annat än normen och idealet… det är frågor som tål sina modiga brottningsmatcher som jag ser det. För då kan man till och med skämmas över att man inte skäms längre…  

Förutom detta förändrar det så mycket när man släpper fokus på kroppen, man kan ju utan tvekan lägga enorm energi på den men hur reagerar man/jag om jag helt slutar med det… Jag blev väldigt trött när jag slutade kämpa och slåss mot kroppen… det var som luften gick ur mig… så nu väntar jag tålmodigt på att något annat ska hända :) 

Kramar tebaks!

Det är väldigt viktiga tankar du tar upp Hoppfull. Just det där med att man kan få "småpanik" av att släppa sitt självförakt. Man är ju så van vid att trampa på i just de där stigarna.
Att harmoni skulle kunna kännas konstigt ÄR konstigt, men likväl sant. Jag har lyckats uppnå stunder av acceptans, följt av harmoni och varje gång är det en ytterst märklig känsla men det går bättre för varje gång*ler*

Mmm, har man inte levt i harmoni är det ju lika ovant som att leva med barn om man inte haft några innan… men som du skriver så vänjer man sig :)

Jag har ju fått lov att sluta kämpa med vikten eftersom min kropp inte reagerar på kost och motion längre. Det har varit en oerhört tuff insikt… jag kanske aldrig KAN bli smal… Dessutom förväntar sig faktiskt ens omgivning att man SKA kämpa, för det är liksom ett onormalt tillstånd att vara överviktig!