Jag hoppas någon mer kunnig kan svara. men jag såg direkt några varningstecken. Speciellt det att du var nära att utveckla anorexi tidigare. Du behöver inte och ska inte straffa dig själv genom ätande! Näring behöver du för att vara den människa du vill vara!

Att "njuta av att äta lite" låter oxå lite oroväckande… Kan känna igen den känslan själv ibland och den känns inte helt frisk…

samtidigt är det såklart bra att gå ner några kilon om du mår bra av det men om folk i din närhet ser skillnad på dig så räcker det med viktminskning nu! Som du såklart vet måste du äta allsidigt och varierat för att hålla dig frisk. Om du vill äta nyttigt är det o'boyen och kakorna du ska ta bort. Det är ju sånt som blir till fett och inte vanlig mat om du äter lagoma portioner.

Jag kan verkligen förstå att du har tappat matlusten efter att ha gått igenom en kris. Det är en vanlig reaktion men den får inte hålla i sig för länge. Se till att du äter riktig allsidig mat och gör det regelbundet. Du behöver mer näring, vitaminer och mineraler än du får genom din "diet". Och träna inte för hårt om du inte är van. Och träna bara några få ggr i veckan, kroppen behöver återhämtning. Gör sådant du mår bra av som hobbies och träffa vänner! ta hand om dig! och ta dig tid att sörja! Att äta för mycket eller för lite tror jag absolut kan vara ett sätt att trycka undan känslor. Du har all rätt att vara ledsen även om du sårat honom. Det är aldrig ens fel att två bråkar vet du! Separationer är alltid jobbiga för båda parter och skuldkänslor fast man egentligen inte behöver ha dem, är vanliga.

Ta hand om dig!!!! Tveka inte att ta kontakt med någon i vården om du känner att du vill och/eller behöver! Det tror jag skulle kunna vara bra för dig!

#1Hej!

Tack för svaret. Det är inte så att jag äter kakor hela tiden, om jag blir bjuden så tar jag. Fast jag har nog köpt hem nån gång också och tryckt i mig med ångest som följd! Händer dock sällan. Innerst inne vet jag också hur jag ska äta, men har inget intresse att laga mat. Jag tyckte om det förut, men inte längre. Nu kan jag också koka frysta grönsaker och äta med keso. Det är lätta att laga, och jag får inte ångest av det. T.o.m mitt ex tvingar mig att äta när jag åker dit efter hunden. Känner mig alltid så uppblåst när jag ätit normal mat. Känns då bättre att äta sånt som inte "blåser" upp mig. När jag var i förhållandet var jag noga med att äta, blev sur och grinig om jag inte åt, men nu går det hur bra som helst utan att äta ordentligt. Det är bara det att jag känner mig så nöjd när jag äter lite och äter nån annan mer än mig känns det ännu bättre. Jag vet inte behöver nog inte kontakt till vården nu, men tack för omtanken.

Ja, jag vet inte är helt snurrig! På nåt plan vet jag att detta kanske inte är sunt, men jag kan inte hejda mig. Mår bra av att äta mindre och se kroppen minska i vikt. Men har som sagt kontroll ännu. Behöver ventilera tankarna lite.

Kram på dig!

Din kost låter onekligen väldigt enkelspårig, även det att du blir äcklad när du äter känns inte riktigt bra. Nu är det ju så att jobbiga situationer och förändringar påvekar ofta vikten upp eller ner, det beror var i livet man lever. Varför joggar du, för att gå ner i vikt eller för att rensa tankarna?

Dina tankar om ätstörningar eller i alla fall, stört ät beteende är mycket bifogande. Vad du bör göra är att söka hjälp inom vården (svårt att få, men en rätighet man har)sen bör du föröka att lägga om din kost till mer nyttigheter och att inte leva så enkelspårigt i kosten. Jag vet det är jobbigt när man bara har sig själv att laga mat till, men gör ett försök att lagga allsidig mat. Minst ett mål om dagen bör du laga så att det är varmt kanske kan du äta lunch ute, inte så nyttigt men jämfört med O´boy är det mesta nyttigt.

Har du ingen ensamstående vän ni kan turas om att äta mat varandra några gånger i veckan, mat är godare i sällskap.

Sen så ska du inte lida, ni har separerat och det är förenat med skuld och ånger för båda, men du ska inte straffa dig själv vad som än hänt. Ta hand om dig själv och det liv du fått, kanske behöver du stå på egna ben och bevisa att du kan sköta maten och äta balanserat alldeles på egen hand innan du är mogen för ett nytt förhållande.

Lorita gav ett jättebra svar!
Jag tänkte också på det här med att äta tillsammans med någon annan. Du skrev ju att du äter mat när du blir bjuden. Kanske har du föräldrar eller andra släktingar eller bekanta du kan börja äta tillsammans med oftare? Eller laga mat med kompisar! Eller unna dig att äta ute.

Jag känner ju inte dig men ofta man kan in i det längsta vilja tro att man har kontroll… men lite hjälp och stöttning kan alla behöva! Du vill ju inte få ätstörningar eller hur? Bättre att söka hjälp innan man är jättesjuk. Om inte annat kanske det skulle vara skönt att prata om separationen?

Kul att du har hund! Djur ger mycket glädje och han/hon kanske kan ge dig glädjen tillbaka?

Jo det är härligt att ha hund. Tyvärr måste den bo kvar med sin husse, eftersom den skäller och vaktar, så det skulle inte gå att ha den i lägenhet Så jag har den de dagar jag är ledig. Och det är skönt att ha hans sällskap!

Tack för era svar. Det där med att äta med en kompis är ju inte så dumt. Men det är bara det att jag känner för att vara själv, blir väl lite isolerad just nu. Och har alltid tyckt det är skönt att kunna vara själv. Ska fundera hur jag ska ta tag i matfrågan. Det hemska är att jag inte riktigt vill. Fastän jag vet att det är fel. Innerst inne att detta är ett sjukt tänkande, men det är så svårt att stoppa och få bort.

Ska till familjerådgivare snart och prata. Få se om han tycker jag ska gå till nån annan terapeut angåend detta!

Ni är så underbara som bryr er!

Kram på er

Just nu ska du omge dig med vänner, familj och bekanta. Inte bara för att få igång ätandet igen utan för att du behöver nu när du inte mår så bra och är ledsen. Visst reagerar jag på hur du äter men jag tror heller inte att du kan göra alltför stora förändringar just nu. Men små kan du säkert göra.
Försök att äta lite mer varierat och regelbundet, det behöver absolut inte vara i sådana mängder att du blir äcklad, det är inte det vi är ute efter.
Men ät lite och ofta. Blir du supersugen på kakor och dyligt så köp något annat att smaska på. Mörk choklad, nötter och russin är riktigt gott.

Hoppas att du nu börjat få upp troendet på dig själv sen du skrev tråden! Kan erkänna att även jag har dumma tankar om min vikt o så fast jag inte borde det men det som får mig till verkligheten igen är när jag tänker på hur mycket positivt livet har att ge, vem vill gå miste om det!? Vi lever bara en gång så man får bannimej ta vara på den tiden! Som sagt var så är du absolut inte ensam men tänk på ditt egna värde, det kan ta dig längre än du nånsin trott var möjligt!

Trazzel jag har gått och funderat, du skrev att du inte fick ät störningar pågrund av din kille. Hur är det, det är inte så att du omedvetet försöker få tillbaka honom och få han att ta ansvar för dig igen? Jag tror att du skulle ha mycket större möjligheter att komma in i ett nytt och bra förhållande om du bevisade för dig själv att du nu är vuxen nog att ta ansfar för din egen kost och dit egna hälsa.

#8 Nej jag försöker inte få tillbaka honom, det var ju jag som lämnade honom. Vill inte heller tillbaka. Men det har också kännts som om jag inte har varit värd att äta och må bra när jag sårar någon annan så totalt. Mår skitdåligt över det. T.o.m familjerådigvaren sa att det inte är alla som har sån ångest över en separation som du. Tror det hela började med tanken på separationen och att det sen var så jobbigt att separera som fick detta att börja. Och i och med att jag minskade i vikt började jag njuta av det, blir glad så fort vågen pekar nedåt. Vet ju att det är fel tänkande, men är fast i det, försöker dock ta mig ur. Vet inte varför jag låter kroppen lida av det,men jag har ju iallfall kontroll över det jag äter, när jag inte kan kontroller mina känslor på ett annat sätt. Det är så väldigt lätt att bli euforisk när vikten rasar. Men jag ska försöka kämpa emot, har nu fått komplimang för min kvinnligt kurviga kropp vilket har kännts bra, killar som inte tycker man ska vara pinnsmal. Det ger lite styrka till att försöka att inte banta mer. Rätt löjligt känns det egentligen att det ska måsta till komplimanger för att jag ska komma på rätt väg. Att jag bara inte kan komma på det själv.

Jag kände en kille och han sa alltid när han såg en riktigt smal kvinna, att krama henne måste kännas som att krama ett cykelställ…………jag tror killar gillar lite mer kuddkänsla

#10 Jag tror du har rätt Men varför ska det var så svårt att få in i huvudet?

Du har fått jätte bra tips av alla andra, men skriver bara att du mår bra av att minska i vikt och att du mår dåligt och bla bla bla! Varför frågar du om hjälp när du inte riktigt vill?

_
Testa att bli vegetarian då?
Då håller du vikten men samtidigt äter sunt_

#12 Visst det kanske är en massa bla bla bla som jag skriver. Men jag kan bara skriva som jag känner. Det är ändå ett steg att fråga om hjälp, att våga fråga om hjälp. Jag äter kanske lite bättre nu men har ett stört förhållande till mat. Vilket jag försöker bli kvitt. Det är svårt förklara hur det känns, men jag har försökt.

#13 det är jättebra att vara uppmärksam, jag tror många har lite knepig inställing till mat idag, från början så åt vi ju bara för att överleva nu finns ju mat överallt.

Jag tycker det är bra att du frågar om hjälp. Många använder mat som tröst och äter då fel.

Visst har du fått råd, men stöd är lika viktigt. Det kan vi här inne ge dig utan att någon/några ger pekpinnar. Bättre att fråga och diskutera än att gå ledsen och kanske ovetande.

Fortsätt och skriv.

Kramiz