Nej, fy*censur* så gör man inte, klart du ska få tid nu med engång inget snack om saken.

En stor jättekram från mig

Lovar att kämpa för det. Jag vill ha svar. Lungmottagingen pratade om att gå ner med kamera och sen något att jag skulle till Uppsala.

Verkar som att dom behöver gå en kurs i patientbemötande

Hoppas att allt går bra Vill gärna höra uppdateringar så fort du vet nått.

Fick äntligen träffa min husläkare igår. Han förklarade ingående vad som är fel med mig. Tack och lov för dr Björn.

Denna tumör har jag tydligen haft sedan -08, men lungkliniken har inte meddelat min läkare det. Sedan sommaren -09 har den inte vuxit något, därför avvaktar de med operation, då min lungkapacitet är dålig redan nu. Den kan bli värre om de går in och tar bort den nu.

Men han skulle ta reda på om de inte skulle gå ner med kamera och ta prov, sen vad de menar med Uppsala.

Han förstod min oro och som han sa, det kommer sitta där och gnaga. Men han skulle ringa mig så fort han fått svar från lungkliniken om de frågor vi hade.

Jag påtalade vad sköterskan sagt till mig och han skulle ta upp det med både henne och klinikchefen. Är så tacksam för denna läkare som lyssnar på mig och förstår mig. Han kunde ju inte ta bort min oro, men jag kände mig i alla fall lite lättare till sinnet efter besöket.

Nu är det väntan igen som gäller.

Tankarna far, sovit dåligt i flera dagar. Nu har jag varit vaken i två dygn utan sömn. Försöker se positivt på tillvaron, men det är svårt ibland. Fast det är nog som LeffeD säger. Jag har ett jädrans anamma som jag tar fram. Envis som synden själv och lite till. Tack och lov för OS och iFokus.

du är envis men jag tycker det är fel att inte undersöka ofta för det ger en trygghet att veta att sjukvården har koll.

Jag ska prata med läkaren om 3 månaders koll i alla fall. Bara för att vara på den säkra sidan att det inte sprider sig. Anser 6 månader är för lång tid emellan

Sakta, sakta börjar mitt anamma komma tillbaka. Även om det sitter en gnagande oro i mig, så vill jag överleva för att kunna se mitt lilla barnbarn växa upp.

Ingen idé att grubbla för mycket och sen om jag är deppig och nere hela tiden, så blir det absolut inte bättre. Varken för mig eller omgivningen.

Nej, bättre att se det ljusa och glada i tillvaron och ta tillvara på det. Hoppas jag orkar det. Envisa jag

Stor & värmande  kram på´re Tatjas !!

Du är på G…

Det är dej det gäller, stå på dej

Det du inte kan lösa nu (av bekymmer), släpp det. Svårt, men öva

Grubbel tär så mycket på psyket, totalt onödigt

Se till att göra något för dej själv, som du mår bra av varje dag. Om det så är en bra film/ en god maträtt/ bjuda hem en vän/ slappa 10 minuter…eller vad som passar dej

Jag blir mer och mer mig själv. Det som hjälpt mig i mina tankar, är att jag hjälper en grannfru som blivit misshandlad. Får annat att tänka på då. Sen att jag kan vara här på iFokus. Om så bara för att läsa.

Min egen sajt gör så klart mycket för mig. Sen de som är mina verkliga vänner. Jag har inte gett upp. Livet har inte varit lätt för mig, men min envishet har räddat mig många gånger.

Att ha skrivit min biografi hjälpte mig att säga upp bekantskapen med mina släktingar. De tog mycket kraft från mig och nu har jag tagit tillbaka den.

Jag har ju sedan tre års ålder alltid varit den som tagit hand om familjen. som tack fått stryk och hugg, men ändå ställde jag upp.

Kan inte skriva här vad livet gjort med mig, utan den som är intresserad, så finns boken att köpa.

Så jag ger inte upp i första taget. Det är bara det att jag måste deppa några dagar för att tillslut komma åter.

Tack för allt stöd som jag får här. Lovar det hjälpt mig att komma åter.

Kramar

Att säga upp sin (barndoms)familj, det tar kraft framförallt att andra inte respekterar det val man gjort och att det är genomtänkt.

I mitt fall vill ju inte heller familjen släppa taget, utan knackar hela tiden på.

Som sagt du är stark, en stor kram från mig till dig.

Tack Lorita. Jag har ju alltid fått vara den som är stark i familjen. Även om jag ibland kännt mig svag. Men att be bröder fara och flyga, var det bästa jag kunde gjort. Även de andra släktingarna som "stal" min energi.

Nu lägger jag den på mig själv och mitt lilla barnbarn istället. Jag har allstå gjort om negaiv energi till positiv.

Börjar få tillbaka mitt glada humör om inte jag hade dessa grannar som bråkar hela tiden. Visst kan barn gråta, men skrika nätterna igenom är jobbigt för en annan. Är så less.

Nästa smäll. Har fått helvetessjukan - bältros. Det känns som om någon satt ett skärp runt mig och dragit åt tre nummer för lite. Andningen är påverkad och magen känns ihoptryckt.

Tack och lov såg jag blåsorna i tid och har nu fått medicin. 5 jättetabletter om dagen i sju dagar. Sen är det bara att hoppas de hjälper och härda ut smärtorna.

På ryggen har jag blåsor över hela vänstra sidan, sen går det som ett band under bysten och en bit ner.

Fick höra att jag gärna kunde vara med mitt 4-åriga barnbarn, då jag kan ge henne vattkoppor.

Denna smärta önskar jag inte ens min fiende.

#14 jag vet hur du lider, jag har själv prövat på det, höger kind ner över axeln.

Eftersom det är på både rygg och framsida. så är det svårt med kläder och att luta sig mot något. Jag bara hoppas det vänder snart. Sonen håller koll på blåsorna på ryggen för att se om de minskar. Det var fler igår kväll, men vi får se idag.

Svider, kliar och gör ont. Minsta beröring är obehaglig.

Förstår varför det kallas helvetessjukan.

När ska mitt elände ta slut?

Bältros är ju ofta stress utlöst så att det kommer nu för dig är ju inte så konstigt, jag kunde inte ha käder mot blåsorna och jag gissar det gör lika ont mot dina blåsor med kläder/beröring.

Oja. Men jag har ju haft det ena efter det andra i över två år nu. Så fort jag börjar bli bra från något, dyker annat upp. Stressig är jag inte, men immunförsvaret är lika med noll

#18 Hua, vad jobbigt

Blåsorna spricker, var- och blodfyllda. Luktar aber. Allt gör ont på kroppen. Tur jag är så envis som jag är. Annars hade jag nog satt mig i en hörna och stortjutit.

Jag lider med dig som sagt jag här prövat på smärtan fån denna sjukdomen. Ibland kanske man måste sätta sig ner och tjuta, tårar kan få en del smärta och spänningar att släppa.

Samtidigt som man måste kämpa för att klara sig igenom det djupa i livet.

Kram på dig 

Hörde ett bra talesätt.

Livet är en grym lärare, men på vägen lär man sig mycket.

Det är sant. En del har en grymmare lärare och en del snälla lärare. Oavsett vilket, lär man sig alltid något.

Men ibland undrar jag vad jag gjort för ont för att åka på den ena smällen efter den andra.

Om bara värken släppte, skulle det nog vara mer uthärdigt att ha detta. Sen poppar det upp blåsor hela tiden.

Men jag rider ut denna storm också. Som jag alltid gör när det är deppigt.