Kost

Hejsan! Jag heter Monika och är 39 år. Jag är sockerberoende.. (huvva va trist och sorgligt det låter...)

I princip i hela mitt liv har jag varit mer eller mindre överviktig. Men min toppnotering nådde jag i september 2002, då min syster släpade med mig till Viktväktarna, för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Med kniven på strupen höll jag mig till programmet, men var hungrig och sugen vareviga dag. Tanken att jag skulle vara sockerberoende/sockeröverkänslig slog mig aldrig.
Jag harvade på ända till hösten 2004, då jag hamnade på en platå som inte ville släppa. Jag fick magsjuka under julhelgen och kunde inte äta på några dagar och efter det gick jag över till mer GI-betonad mat. Hips vips så fortsatte vågen neråt igen. Dagarna före julen 2005 så hade jag 1,1 kg kvar till målvikt! Då hade jag gått ner 62 kg!!

Aldrig någonsin släppte suget efter socker, bröd och sådana saker. Kostexpert är jag ju efter åratal av bantande! Det finns inte ett livsmedel jag inte har koll på vad gäller kalorier/kolhydrater...
Men vad hjälper väl det när det sitter ett monster på axeln som bara vill bli matad med kolhydrater/sockerstinna saker...

Hösten 2006 var min arbetskamrat hemma på pappaledighet och jag blev kvar med helvetiskt mycket jobb! Å stressigt som tusan var det, då gjorde jag en upptäckt: Jag hittade den lilla lådan med godis i entrén på jobbet. Den där som man tar vad man vill ha och stoppar pengar i själv... Å jag tog vad jag ville ha... å tog och tog... Den där lådan blev min anledning att få resa mig från stolen och komma ifrån lite... och i ett huj var jag fast i sockerträsket, efter att ha hållit mig från godis i 4 år.

I januari 2007 började jag en cirkel som bygger på 12-stegsprogrammet. Den syftar inte till att jobba med något särskilt beroende utan bara hjälp att bryta negativa beteendemönster vad det än må vara. Men när man börjar jobba med sig själv så hittar man lite smått och "gott" under ytan och jag blev nyfiken på mer. Jag läste Sockerbomben av Bitten Jonsson och grät mig igenom den, för det var ju jag på varenda fallbeskrivning. Jag sökte upp FAA och var med på ett möte och kände igen mig i varenda historia som de andra delade med sig av.

Så nu sitter jag här, deprimerad, ångestfylld och svälld så in i bombens. Kommer inte i de fina kläder som jag köpte när jag vägde som minst...

Men tack och lov: Via mitt arbete har jag kommit i kontakt med en drogterapeut som är suverän. Och på söndag 2 september 2007 ska jag åka till Bitten Jonsson för en intensivvecka med avgiftning. Jag ser fram emot detta enormt mycket, samtidigt som jag är livrädd att misslyckas åter igen... Men jag hoppas att med Bittens och min drogterapeuts hjälp ska lyckas vända detta sjunkade skepp till att lätta mot ytan igen.


Kram på er alla och tack för att ni finns här!
För jag kommer att behöva er!

Kram från Monika